Det går så fort att vänja sig med att dela sitt liv, sitt allting med någon. Det sker så fort, så enkelt och så självklart att man inte märker det själv. Det är inte förän det försvinner som man inser att all den plats man gjort för någon så självklar där, nu står tomt. Det tar tid att inse att man inte längre kan tränga in sig i ett hörn och att man måste fylla ut sig själv, ta plats igen för att bli hel, trots att man inte vill.  För jag trivdes så bra där, med alla mina saker i ett hörn och allt ditt fyllde allt det andra.

Jag sover fortfarande inträngd i ett hörn av min säng, på min sida, och resten, den står tom.