Idag hetsade frida mig om att jag skulle blogga och att jag skulle blogga om henne.
Det gör jag så gärna, min fina frida. Underbara människa som jag älskar så det nästan gör ont, som jag skulle ge världen om jag kunde. Hon har varit min klippa de senaste månaderna när inte allt riktigt gått min väg. Hon har hållt min hand när jag fick mitt hjärta krossat, hållt om mig när jag gråtit så jag trott jag skulle dö, kommit till mig så fort jag bett henne, lyssnat på allt mitt prat och inte bara det - förstått, och hjälpt mig gå vidare. Det är henne jag har att tacka att jag mår bra nu, att jag skrattar och är ute och röjer som jag brukade.

Och för det är jag skyldig dig allt, min frida, jag skulle gå genom eld för dig.


(och skriva sånna här lite gay emotional-hardcore blogginlägg)

Jag hittade en akustisk version av en av dina (våra) favoritlåtar fridan