Ni vet känslan när man vaknar upp efter en hård kväll och när du sätter dig upp i sängen (i bästa fall) och det känns som hjärnan ligger kvar på kudden. Och hur du rycker av täcket i panik för att försäkra dig om att dina ben är kvar för du känner inte av dom.
Sen märker du att det inte bara gör ont inuti kroppen utan de mest konstiga blåmärken och sår finns på ställen du inte kan förstå hur dom kan kommit till. 
Sen blir det julkalender, luckorna öppnas, och pow de nockar till tillbaka till kudden. Du drar täcket över huvudet och bestämer att återvända till några timmars till sömn och planerar att ta itu med det sen när du vaknar.
Och hoppas på en hjärtattack.

Nu ska jag äta ännu mer och sen ska jag plugga lite matte - i know, i'm the choosen one.