Jag är inte helt säker hur vi hamnade där vi nu är, på ruta tre utan att passera ruta två. Troligen försent för att gå tillbaka på en lång stund, om någonsin.
Jag trodde det skulle kännas mer när man blir av med halva sitt hjärta, själ, liv. Jag är mer känslomässigt avtrubbad än jag trodde jag var. Visst gör det ont, allt mer ofta. Visst gör det ont när folk skrattar när man förklarar hur det ligger till för de tror att man skämtar.
För om det här kan ta slut, då finns det inte inga garantier i livet. Det finns ingen man kan lita på till 100 %. För tider förändras, saker kommer emellan, människor kommer emellan och det man aldrig trodde kunde ske sker då.
I'll come back when you call me, no need to say goodbye, sjunger Regina Spektor i the call. Jag har levt den senaste tiden i hopp om att det var så det skulle bli. Naivt. You'll come back when it's over, no need to say goodbye. Jag är inte så säker på det längre.

Visst trodde jag att 15 år skulle väga mer än fyra månader. Men jag vet inte alls längre. Jag har slutat tro -på allt.