Shit va sentimental min blogg blivit,  får jag säga ganska gay?
Det är intressant då jag pesonligen avskyr sentimentala stunder, känslor är inte min grej. bläk. Men här blickar man över sin egen blogg och inser hur jag framstår som en väldigt känslosam människa, tilllåt mig igen: bläk. 
Jag skyller på tidpunkten hellre än mig själv.
Jag vill bara undvika att ni ska komma och snacka känslor och sånt med mig nu, för jag kommer, trots mina drastiska utvikningar i bloggen, känna mig ytterst obekväm och desperat leta vägar att fly.
Vill ni trots mina vädjanden göra detta; leta upp mig när jag är full. Då är jag känslosam som en filbunke.


på återseende